Milia

mamma & pappa.
ett perfekt barn, är inte hon som alltid har ett leende på läpparna.
som har de högsta betygen i skolan, som skiter i killar, utseendet, kroppen.
som alltid är trevlig och som alltid gör som ni säger.
som aldrig kommer försent hem,men för er är det ett perfekt barn.
Jag är långt ifrån den stilen, och kommer alltid vara.
men ni verkar inte förstå, varför jag beter mig som jag gör.
allt snack om mina attitydsproblem, hur jag är som person
hur jag ser ut. det tar på mina krafter & jag tar åt mig.
jag fortsätter behandla er som ni gör mot mig.
varför ska jag vara dörrmattan ni trampar på?.
så många gånger ni fått mig att känna mig dålig.
att jag inte ens är eran dotter längre, att ni önska jag
var någonannans. ni vill ha barnet som alltid ler!
som aldrig har problem. vet ni, där har vi svaret
varför jag aldrig pratar med er om problem! för att
problemen är ni! det är ni som är problemen för mig.
ska jag ta upp mina problem, som är ni. skulle jag
förklara hur jag mådde, att jag aldrig kan snacka med er
om saker. skulle jag berätta om saker jag gjort för er,
som jag inte fått. skulle allting bara vara ;
*splach upp på rummet ta datan, ta mobilen utegångsförbjud*
ett barn kommer aldrig lära sig av att ta saker från dom.
att säga till dom att inte gå ut.
det får dom att må dåigare, ni kan inte säga att jag gör fel då.
för ni har själva vart ungdommar och vet hu det är!
än mamma är där för att ge sin dotter styrka
finnas där som en andra hand prata om allt.
kunna dela på ord!
samma med en pappa, men jag känner tvärtemot.
jag är rädd. rädd för er, rädd för att öppna dörren hem.
rädd när jag hör era steg, rädd när ja bråkar med er.
jag är trött på att bråka varje dag, om inte en gräns
kommer sättas, sätter ja den själv!
jag har så mkt att berätta!
jag vågar inte.. jag verkligen vågar inte,
det är hemskt att känna så, att inte våga
prata med de som verkligen är närmast än.
det är som jag inte känner er,
ibland när vi sitter runt madbordet.
undrar jag vad jag gör här, varför jag
sitter och äter med er.
jo för det är ni som är mina förälldrar.
men ni känns mera som mina vakter!..
:(
this shit.. orkar snartinte